Om du aldrig åkt Vasaloppets bansträckning, gör det. Här kommer Nils reflektioner från Öppet Spår måndagen den 29 mars 2016.
-17 i starten, en speciell stämning bland de tusentals deltagarna som är lätt oroliga; Hur är skidorna? Hur känns kroppen? Är jag för kallt klädd? Hundratals löpare runt dig i backen upp mot myrarna, det speciella ljudet som uppstår från alla dessa deltagares skidor och stavar. Äntligen börjar känseln i mina fingrarna komma tillbaks, tack för det! Ormen av alla deltagare syns ute på myrarna, en vildmark där inga hus eller bilar syns på många kilometer. Efter ha ventilerat luftrören i den kalla morgonluften så är den varma blåbärssoppan i Smågan efterlängtad. Varm dryck smakar aldrig så bra som under Vasaloppet. Nu är vi igång och vi har en fin dag med perfekta längdförhållanden framför oss.
Bild tagen en bit innan Smågan, hämtat från Vasaloppets hemsida.
Ljuset på väg mot Mångsbodarna är så fint, och att höra de andra deltagarna kommentera hur vackert det är tycker jag själv är sällsynt på andra lopp. Men här verkar folk ta sig tiden att lyfta blicken på många av de fina platser vi passerar. En sådan plats är backen efter just Mångsbodarna, utsikten är toppen och kilometrarna rusar förbi i stenhårda spår. I uppförsbackarna mot Risberg börjar det kännas att jag varit ute ett tag och det ganska tekniska partiet mot Evertsberg är alltid jobbigare än vad jag minns. I Utförslöporna efter Evertsberg går det farligt snabbt och här gäller att lita på skidorna och på spåren som just idag är minst sagt perfekta.
Foto Ulf Palm / Kod 71515
Vid 65km hugger det till i magen, krampen kom som ett brev på posten. En skön känsla, ett kvitto på att jag åkt snabbare än vad jag tränat för… De sista tre milen är speciella på denna bana, kroppen säger ifrån, armbågarna gör ont, ljumskar, händer och ländryggen likaså. Att då lyckas åka om personer som lägger sig i rygg för att åka med, men sedan släpper för att de inte orkar är en underbar känsla som stärker självförtroendet.
Dagen innan hann Marcus och Samuel med en spårinspektion 🙂
Först i Eldris inser jag att kroppen kommer klara att hålla i ungefär samma tempo även de sista 9km till målet i Mora. Glädjetårar! Jag hade bara åkt 25 mil längd i år, inte tävlat en gång och jag var osäker på hur kroppen skulle svara på 90km. Men det gick vägen och att åka in på upploppsrakan i Mora är lika fantastiskt den åttonde gången som den första. Tack Vasaloppet för att ni levererar fantastiska arrangemang och inkluderar alla. Från elit till en glad och trött motionär.
Tack även till Marcus och Samuel som gjorde fina tiden under loppet och gjorde mig sällskap under helgen.
För er som ska tävla i något av Vasaloppets tävlingar under veckan, lycka till!